Om att kämpa in i det sista.

Kullerstenarna susade förbi mina fötter smidigare än vanligt. Jag kände hur vinden tog tag i den tunga plastkassen som jag bar i högra handen. Jag ökade takten. Löven blåste upp mot mig och några fastnade i mitt hår, men lika snabbt som de fastnat där var de borta igen. Jag ökade takten ytterligare, tittade upp mot himlen och såg det stora svarta ovanför mig. Jag kände dropparna. Jag fick skydd av ett träd och för en sekund lugnade det sig. Jag kände dropparna igen. Flåset ökade, och ökade. Jag kommer över gatan, in på gården, tar tag i dörren och kastar en sista blick upp mot himlen samtidigt som jag känner en hård vindpust ta tag i mig. Nästa sekund är jag inne. Jag gjorde det!

Och nu upptäcker att jag molnen har dragit förbi och att det inte alls regnar.