När goda råd är dyra.

Idag tog jag bussen till ett köpcentrum för att gå på jackjakt. När jag tog tag i den första jackan för dagen så visste jag redan då att det var den jag skulle köpa. Men alla som känner mig så vet ju att jag för säkerhetsskull ändå måste springa runt i alla andra affärer och se vilket utbudet är där, för att kunna vara säker på att jag gör rätt beslut i att köpa den. Det enda som stressade mig var att det endast fanns två jackor kvar av modellen, varav en var i min storlek. Jag småsprang ändå igenom resten av affärerna och frågade mig själv flera gånger varför jag gör det när jag ändå inte kan göra det "med öppet sinne".

Väl framme vid jacka nummer ett igen så ser jag en annan intressant jacka bredvid. Om jag då visste vilket huvudbry den jackan skulle ge mig så skulle jag aldrig ens ha greppat den. Jag provade båda jackorna en gång, två gånger, fem gånger, med halsduk, utan halsduk, flera gånger om och om igen. Efter många minuter i provrummet måste jag gå runt ett varv i butiken. Efter ytterligare många minuter framför spegeln på barnavdelningen måste jag byta spegel eftersom jag började känna blickar i nacken. Jag saknade mammas råd som aldrig förr. Än en gång böt jag spegel. Efter att ha tappat tidsuppfattningen och börjat fantisera om en natt i affären så sa jag åt mig att bara bestämma mig. Det blev jacka nummer ett.

Väl hemma tar jag nöjt upp jackan ur påsen. Men vad ser jag, larmet sitter kvar på den! Så nu måste jag alltså antingen ta bussen tillbaka till den numera mycket bekanta affären, gå till en annan affär här i stan och be om hjälp, hamra sönder larmet eller leva med att folk tror att jag har stöldgods på mig resten av vintern.

Trots att färgen ljuger på bilden så är jackan ändå väldigt mysig. Och den andra jackan är säkert inte alls mysig. Den är säkert iskall, dötrist och alldeles, alldeles..