Om att vara nära

Snart har jag varit här i tre månader (eller kanske två och en halv). Men det var inte det som jag har på hjärtat idag, utan det handlar om något som jag tänkte på redan första veckan när jag flyttade hit men som bara inte har fått ett eget inlägg före nu.

Det handlar om kramar. I Sverige kramas man. Och man kramas mycket. Man får nog inte för sig att slänga armarna runt en person som man träffar första gången, men redan andra eller tredje gången man träffar varandra så är det helt naturligt att kramas. Kanske är det min finländska identitet, men först ryggade jag nog tillbaka lite när i princip vilt främmande människor kom med utsträckta armar mot mig. Men nu tycker jag att det är ganska mysigt. I Finland kramas man också, men med sådana som man känner rätt bra och det finns nog någon oskriven regel att man anses som lite påträngande om man hjärtigt kramar någon som man knappt har träffat. Eller kanske ni har andra åsikter? Men bra så. Kramar är mysigt och man borde kramas mera.

Ett annat kapitel är kindpussar. Jag har träffat lite olika kulturella identiteter här och jag kan konstatera att man aldrig lär sig om just han eller hon pussas en, två, tre eller elva gånger. Jag bara anpassar mig, försöker se till att inte krocka på halva vägen och tycker att det är spännande och laddat.